att inte förstå sig på sina föräldrar
Mina föräldrar är inte världsberömda för att visa känslor. Har de senaste åren börjat tänka på hur mycket jag saknat värmen av kramar, krypa upp i soffan hos mina föräldrar och att de kunnat uttrycka ”äkta” känslor som gråt och skratt. Kanske en förklaring är att både mamma och pappa inte hade den bästa uppväxten själva. Trots det tar det inte bort mina känslor om närhet.
Inför bröllopet skulle mina föräldrar, min syster och hennes pojkvän samt fyra hundar åka ner i en bil. Frågade flera gånger om det inte skulle bli trångt och eftersom de skulle bo i en liten stuga alla kunde det kanske bli så att man trampar varandra på tårna.
Senare får jag ett mejl där de undrar om vi verkligen vill att de ska komma ner till bröllopet. Detta eftersom vi har varit så frågvisa om hur de ska åka och bo. Det sårade mig – självklart vill jag att de ska komma. Hur kan de ens ställa frågan. Vi ville bara vara säkra att de skulle ha det bra.
På bröllopet försvinner mina föräldrar med syster och pojkvän tidigt på kvällen. Att pappa gick hem kan jag förstå eftersom han har migrän. Men att de övriga inte ville stanna samt att de inte sa hejdå till min fru eller till dom de hade suttit vid bordet med kändes märkligt. Dessutom saknade jag att de inte sa några ord till mig eller till de övriga om ”tack för det fina bröllopet” eller att jag är deras son och att de är stolta över mig. Jag krävde inget tal på flera minuter utan endast ett par ord på vägen. Känner mig sårad och besviken.
Nu på eftermiddagen hade jag fått mejl av pappa där han ber om ursäkt för det inträffade och att han haft skuldkänslor för att det blev som det blev. Ursäkten kommer först efter att jag påtalat det som inträffat. Hur ska jag ställa mig till det?
Jag är en person som vill gå vidare och är inte långsynt. Trots allt saknar jag en naturlig relation till mina föräldrar. Dessutom saknar jag en relation till mina syskon på min biologiska pappas sida. Skulle även vilja ta en kontakt med min biologiske far.
Varför är det så svårt och komplicerat med familj och relationer.
Jag är lycklig men saknar ändå min familj.
Kram
Dagens träning: vila
Cykel 15 km (till och från jobbet)
Det där med familjen är aldrig lätt ,det ska nog inte vara det helt enkelt.. Själv kommer jag från en familj där det du saknat alltid funnits, men jag hatade söndagar, eftersom jag visste att söndagar bestod av bråk angående pengar. Eller ”diskussioner” som mina föräldrar kallade det. Än idag har jag svårt att spendera pengar, och jag mår illa över tanken på att behöva ta studielån. Så familjer lämnar fler ärr än vad man tror. Tror även att min relation till pappa är den som gjort mig så förbannat aggressiv. Vi är lika stolta och envisa båda två och är alltid på krigsstigen med varandra. Men på sista tiden har jag insett att JAG inte behöver bli sån för att pappa är det, jag ska LÄRA MIG att inte vara sådan. Liksom du kan lära dig att ge värme till dina framtida barn. Det fixar du :)
Sv: Ända sen jag var 13 har jag blivit misstagen för att vara äldre. Jag jobbade på nattklubb när jag var 14 och började gå ut när jag var 16. Ofta på ställen där det var 22-årsgräns. Kul till en början, men ju äldre jag blev desto mindre ensam blev jag angående att se äldre ut. Som du själv sa, 16-åringar kan se vuxna ut idag.. Själv hoppas jag, innerst inne, att det har med min personlighet att göra, jag är sådär äckligt lillgammal. Men förmiodligen inte :P
på TAL om ålder, hur gammal är du själv? :)
Jag tror att alla familjer är psykotiska på sina sätt. Det är ju trots allt en ganska onaturlig konstellation, människor som inte alltid valt varandra som ska leva tillsammans och stå ut med varandra. Men jag tror att man måste komma ihåg att i de flesta vill vill inte familjen skada/såra en, även om det händer så är det oftast inte meningen.
Det enda man kan göra är att vara tydlig när det händer, och försöka att inte upprepa samma misstag mot sin egen familj. Precis som jag tror att dina föräldrar försöker att inte upprepa sina föräldrars.. (Inser att det låter mer misantropiskt än peppande.. det var inte meningen. Men jag har seriösa formuleringsproblem, hoppas du inte tycker jag är helt dum i huvudet..)
Och att belöna sig själv minst en gång om dagen låter som en bra idé! jag kör på det!
Skulle 35 vara gammalt? Tillåt mig att skratta, Ha-ha-ha-ha-ha!
Klart du ska köpa dom till din fru! Skäm bort henne bara :D
Hoppas det går bra med kontakten med resten av din familj så du får må bra!
Ja usch vad det är jobbigt med dessa familjerelationer.. :( Att det ibland ska vara så komplicerat.
Synd att de inte sa något på bröllopet eller tackade. Då hade jag också blivit väldigt ledsen. Bra iaf att din pappa bad om ursäkt tillslut..
Har du sagt till dom exakt hur du känner och vad det är som du saknar??
KRam
Usch vad jobbigt det där. Men har ni haft en sådan relation jämt? De älskar ju dig och bryr sig säkert men du kanske skulle prata med dem? Sätta er ner och så kan du säga hur du känner.
Det var dålig stil att bara försvinna sådär men de kanske inte fattar hur det verkar för andra.
Hoppas det blir bättre snart! Har du hört något från din syster föresten?
Usch!
Även om det finns en anledning till att föräldrar inte kan visa känslor, gör det ju inte mindre ont. Och man tycker att de skulle kunna bjuda till lite bättre, särskilt när det är ditt bröllop, det är ju något som bara händer en gång i livet! Och det är ganska dålig stil att komma dragandes med skuldkänslor först efter att du har påtalat att du blev besviken, precis som om det är ditt fel att han fick skuldkänslor.
Det här med föräldrar är en gåta. Jag och min mamma har en bra relation, men min och pappas är rätt konstig och distanserad.