utredning 3 rd rond
I tisdags var det åter dags för ett besök på Socialtjänsten med hemutredaren. Vet inte vad det är med för känsla i kroppen som jag går dit. En blandning av hopp, nervositet och uppgivenhet. Tänk om de trots allt nekar oss till att bli föräldrar. Risken finns där och det är helt omöjligt att ge några odds på domen.
Det var en trött utredare vi mötte. Även hon hade drabbats av de senaste dagarnas askproblem från Island. Tänk att en liten vulkan kan ställa till med så mycket bekymmer. Det kanske är bra att flygplanen stannar på marken ett tag så att naturen kan vila och återhämta sig lite.
Utredaren undrade om det var något vi hade funderat över sen förra mötet men vi sa att det kändes bra. Vi fortsätter med frågeformuläret och nu ligger fokus på hur vi är som personer, jobbsituationen, intressen och boendet. Just boendet skapade en oro hos mig . . . Utredaren undrade hur vi bodde som och vi berättade att vi har en bostadsrätt på 57 kvadrat i ett fantastiskt område. Det är lugnt, nära till naturen, nära till dagis och skolor, nära till lekplatser, att vi bor i ett område som liknar skärgårdsmiljö men är på fastlandet (kullerstensgator, hus som ligger tätt m.m.) När vi sa att det var 57 kvadrat stort ändrades hennes tonfall.
Utredaren menade att många länder ser att det finns ett barnrum redan. Att barnet är planerat och har ett eget rum.
Boendet var det vi hade råd med. Vi har en ekonomi i balans och trivs hur bra som helst i området. Visst hade det varit önskvärt med ett större boende men det kostar pengar också. Vad är det bästa – ett välplanerat mindre boende där det mycket väl får plats med en barnsäng eller ett stort hus och lån som vi kanske inte skulle klara av att betala?
Frågan känns självklar men jag vet inte hur de tänker. Vi kan sova på övervåningen, no problems, och barnet tar vårt sovrum. Självklart vill vi ha ett större boende och det är något som vi börjat kolla efter också. Måste såklart ha ögonen öppna.
Däremot undrar jag vad utredaren ska tycka om att vi inte har ett räcka vid trappen på övervåningen. Det är också något som vi ska ordna men vi har inte bestämt vad vi vill ha.
Utredaren kommer nästa vecka och helt plötsligt har något som känns rätt bra vänts till en oro.
Tack! det kommer mer idag!:)
Katter och änglar är en bra kombo – har faktiskt en sådan tatuering. Fast inte en katt – utan en katt-tass med vingar runt. Min skyddsängel.
Har inte hunnit fundera på pris, men jämför jag med andra som jag gjort i liknande storlekar. 600 kr. (inkl frakt).
Och tänk alla nötter med problem och obefintlig ekonomi som bara får skaffa barn av sig själva. Vem utreder dom?
Jag hoppas att utredaren inte är så nitisk som du tror.
Åh vad jobbigt.. Men asså hur tänker dem undrar jag.. Ska man inreda ett barnrum och sätta upp ett räcke på trappan som att man kommer få ett barn en vacker dag!? Verkar ju sjukt. Tänk om man inte får sitt barn.. Hur känns det då att ha det uppriggat hemma och sedan behöva ta ner det.. Måste va jobbigt för de som verkligen längtar efter ett barn.
Hoppas det ordnar sig iaf!
Kram
Gud vad jobbigt det måste vara att känna sig så utlämnad till andra människors tankar och åsikter. Men jag förstår liksom inte varför man ska ha ett färdiginrett rum innan man vet hur det kommer bli, och 57 kvadrat låter ändå helt ok. Småbarn behöver ändå inte så mycket utrymme, det är sedan när dom närmar sig tonåren som det blir viktigt med ett eget rum och eget utrymme..
Usch, det måste vara riktigt jobbigt att bli granskad och bedömd så där. Jag kan förstå att de måste utreda blivande adoptivföräldrar, men jag kan tycka att det är lite väl hårt, folk får ju barn lite till höger och vänster och det finns nog många som inte är särskilt lämpliga och åtskilliga som inte är perfekta, men som gör så gott de kan och ger barnet kärlek.
Nej då, styrkan har jag kvar och det känns så lätt och skönt med det korta håret!